Om hösten

Hösten intog precis varenda vrå av min kropp och jag tror att jag behöver mer sömn fast egentligen behöver jag bara vakna. Känslan kan liknas med den jag hade när jag var femton, bodde i mitt flickrum, hade vitaminbrist och var ledsen hela tiden. Det är ungefär som nu. Fast ändå annorlunda. Jag är äldre nu. Jag borde ha lärt mig hur man gör och hur man styr upp. Det är det minsta folk förväntar sig av mig. Jag spårar såklart ur och stänger alla dörrar. Stänger av och stänger bort. Blir ledsen och hysterisk fast på ett tyst och samlat sätt. Jag undrar vad som egentligen händer. Det som är bra med att vara förkyld är att ingen förstår att man gråter. Jag är fett pinsam och patetisk, jag vet. Men jag är kryptisk och konstig och ingenting räknas här ändå.
Hejdå.
Länge.