Om älskade älskade vänner

Tack fina fina vänner för stöd och tålamod. Jag vet inte riktigt vad jag kan säga, förutom tack. Känslorna är så blandade. Samtidigt som jag är tacksam för att jag får vara ledsen och glad för att ni har tålamod är jag förbannad på mig själv för att jag är så ledsen och arg för att jag tar plats och tid och utrymme och kraft. Det är inte jag som behöver stöd, utan Andrés familj och nära vänner och de som träffar honom varje dag och tjejen.

Jag skäms över att jag sitter här hundra tusen mil bort från allting. Det är konstigt när någon bara försvinner sådär. Någon som jag aldrig ens bott i samma stad som men ändå har sett mig växa upp och blivit till mig. Någon som har bollat tankar och känslor med mig under som jobbigaste åren, mellan sexton och tjugoett. Jag önskar att det hade varit emellan sexton och hundra och jag önskar att jag var med på minnesstunden i malmö idag och jag önskar att jag kunde lägga blommor vid Bredäng station och jag önskar att du var kvar och kunde fortsätta sitta uppe hela nätterna med mig när jag inte kan sova och snacka skit och om livet och om tjejer och foto och minnen. Jag önskar att jag hade mer än bara minnen. Alla skriver så fint om dig och alla skriver att du inte lämnade någon oberörd och alla skriver om alla avtryck du lämnat. Din musik sprids i skrivande stund för glatta livet.

Jag har börjat tänka mycket den senaste veckan. Jag har börjat tänka på andra som har lämnat avtryck i mig och vilka avtryck jag har lämnat. Jag har dåliga ovanor i att titt som tätt radera eller förstöra saker som ligger uppe på exempelvis internet.
Idag kom jag att tänka på det gamla poesicommunityt sockerdricka.se som jag hängde en hel del på under mina tidiga tonår (och även senare).
Jag tänkte att det skulle vara intressant att nu i efterhand se vad jag var för person och hur fan jag egentligen mådde (hey, lite skadad av personanalysen i skolan). Till min fasa så upptäckte jag att jag såklart raderat mig själv, säkert för flera år sedan. Jag kom då att tänka på en kärlek som jag hade under samma ålder och letade självklart upp denne person där lätt som en plätt. Det är sjukt hur man kan tolka texter annorlunda nu i efterhand och sjukt det här med kärlek och sjukt hur jag kunde vara så blind fast jag trodde att jag såg så bra.

Jag trodde att jag förstod allting, jag trodde att jag var vuxen och redo för allting när jag i själva verket bara var skadad av allting runt omkring. Allt är så mycket klarare nu.
Jag kan absolut se nu hur denna, några år äldre unga pojke lämnade mig för en blondin och flyttade med henne till London. Det är sjukt att jag inte förstod att det hade med mig och mitt velande fram och tillbaka samt min skadade skadade självkänsla att göra. Eller så blev du bara kär i någon annan, för det var ju lite så det fungerade. Eller så var du bara ett svin, jag vet inte. Det känns som en för länge sen svunnen tid.

Jag vet att det här blev sjukt långt nu och att säkert ingen läst igenom förutom kanske Lisa och Karro. Jag skyller på glöggen och mina stora känslor.

Det jag skulle komma fram till med denna extrema utläggning är att jag är Andrés så jävla tacksam för att han har hjälpt mig i mina tankebanor och hjälpt mig ur svårigheter och hållt mina hemligheter nära hjärtat. Jag minns att jag knappt vågade se dig i ögonen när vi träffades första gången och jag minns att du lärde mig att titta upp och tycka om mig själv igen. Allt du någonsin har sagt har förvandlats till guld och jag tror inte att jag är den enda som säger det. Jag är glad att du var min vän och att jag var din.

Och tack älskade vänner, åter igen.
Nu återstår bara att prata med mamma vilket känns jobbigt eftersom hon alltid får mitt skal att krosas i små små pyttesmå bitar. Jag undviker hennes telefonsamtal för jag vet att jag antagligen inte kommer att vara kapabel till att prata om jag väl svarar. Men jag längtar. I såna här tillfällen längtar jag efter min mamma.



Nu känner jag mig lite som en blotterska.