Om ännu mer stress

Jag är stressad och kan egentligen inte tänka på någonting annat än plugget som ska vara klart idag, deadline 00:00. Den senaste veckan har varit otroligt seg. Gustav har varit sjuk och jag har egentligen inte gjort någonting annat än pluggat, stirrat, hängt framför tvn/datorn och haft många många slängar av apati.

Som alltid på hösten får min hjärna någon slags knäpp. Någonting händer utan att jag riktigt kan sätta fingret på det. Det brukar vanligtvis gå över fram till våren men tiden där emellan brukar vara lite sådär. Jag brukar inte riktigt kunna fungera som jag ska. Det blir mycket stirrande.

Det brukar bli en period av osmidighet och tristess. Jag brukar för det mesta hålla mig hemma framför tvn där jag grinar och snorar framför något brudigt program om typ tjocka barn, ensamstående mammor, någon som förlorat sitt barn eller sin man, någon som är obotligt sjuk, extreme home makeover eller någonting annat som jag kan identifiera mig med. Det brukar egentligen inte spela så stor roll, bara jag får en anledning att böla lite.

När jag tänker efter har de senaste två höstarna gått rätt smärtfritt förbi. De senaste två ÅREN har gått väldigt smärtfritt förbi, men det är nog bara tack vare G, fina ord, konstskolan och hemmet vi haft tillsammans.

Men nu börjar jag känna igen känslorna igen. Det är samma krypande oro som jag brukade ha för ett par år sen. Efter att ha analyserat mig själv lite så tror jag att det hänger ihop med att jag inte vet vad som kommer att hända. Alltså, hur kursen kommer att gå, vad som kommer att hända i framtiden, hur jag ska få tag på jobb, hur jag kommer att få ihop pengar till resan, ska vi säga upp lägenheten isåfall? vad kommer att hända med Phill? vad ska vi göra efter resan? vart ska vi bo?
vart ska vi flytta?
Jag hatar att ha framtiden så osäker. Jag klarar inte av det. Jag måste ha allting lite mer planerat och strukturerat annars så fungerar jag inte.

Nu måste jag extremplugga och min rygg värker efter barnvaktningen igår.
Calandra 3 år bestämde sig för att vägra gå hem, vägra åka vagnen, och vägra röra sig ut fläcken om hon inte fick rida på min rygg ändå vägen hem. Vad gör man?
Kaosartad stämmning på storgatan när jag Olivia 21 år försöker balansera Calandra 3 år på ryggen samtidigt som Alizia och Tova 6 och 7 turas om att köra varandra i Calandras vagn samt sjunga happy birthday så att rutorna skallrar och folket vänder sig om och tycker att jag är en dålig och på tok för ung "mamma". Som vanligt så tog det ca 60 minuter att ta sig de 500 metrarna som det är mellan dagis och hem.
Ibland är jag glad att det första man gjorde när man fyllde 18 inte var att skaffa barn. Jag behöver ett par år till för att träna på tålamod och diciplin.

(GRATTIS KARRO SOM FYLLER ÅR IDAG FÖRRESTEN!)

Extremplugga var det ja,
peace